Genom att destillera ljuden av Franz Ferdinand, Clash, Strokes och Libertines till en hybrid av häpnadsväckande indierock och dansbar neo-punk, blev Arctic Monkeys ett av Storbritanniens största band av den nya ... Genom att destillera ljuden av Franz Ferdinand, the Clash, the Strokes och Libertines till en hybrid av häpnadsväckande indierock och dansbar neo-punk blev Arctic Monkeys ett av Storbritanniens största band under det nya millenniet. Deras snabba uppgång började 2005, när tonåringarna lade in erbjudanden från stora bolag och drog en slutsåld publik till London Astoria, med lite mer än en egenutgiven EP som lockbete. Flera månader senare blev Whatever People Say I Am, That's What I'm Not det snabbast sålda debutalbumet i brittisk historia, och förankrade Arctic Monkeys i samma cirkel som multiplatina-akter som Oasis och Blur.
Frontmannen Alex Turner och gitarristen Jamie Cook började sin musikkarriär 2001, när vännerna båda fick gitarrer till jul. Två år senare började de framföra shower runt sitt hemland Sheffield med trummisen Matt Helders och basisten Andy Nicholson, två studiekamrater på Stocksbridge High School. En serie demoinspelningar följde, och Arctic Monkeys publik svällde när fansen cirkulerade dessa inspelningar via Internet. Musikerna befann sig snart i centrum för en växande mediecirkus, med kanaler som BBC Radio som granskade bandets musik och ökande hype.
Genom att distribuera sitt hemgjorda material på Internet kunde Arctic Monkeys bygga en ansenlig fanbas utan hjälp av ett skivbolag, vilket effektivt kringgick den vanliga vägen till superstjärnor. De fortsatte att satsa på traditionen genom att skriva på med Domino Records 2005, och undviker ett stort bolags budget för Dominos DIY cred och höftlista (som även inkluderade Franz Ferdinand, en prövsten för bandets sound). De smarta dragen gav resultat då Arctic Monkeys två första singlar – "I Bet You Look Good on the Dancefloor" och "When the Sun Goes Down" – båda toppade de brittiska listorna. Det kritiska mottagandet var lika gynnsamt, men få kunde ha förutspått den virvelvindiga framgången för bandets debutalbum, som avsatte Oasis Definitely Maybe som den snabbast sålda debuten i brittisk historia (ett rekord som slogs ett år senare av Leona Lewis Spirit) . Whatever People Say I Am, That's What I'm Not såldes i 363 735 exemplar bara under den första veckan, och förvandlade Arctic Monkeys från underjordiska stjärnor till mainstreamfigurer.
Arctic Monkeys debut sålde totalt cirka 300 000 exemplar i Amerika – tillräckligt för att motivera mer mediebevakning, men särskilt mindre än albumets brittiska försäljning enbart under den första veckan. Ändå fortsatte deras framgångar när de släppte en vår-EP, Who the F**k Are Arctic Monkeys, och förberedde sig för en turné i landet. Den tillfälliga basisten Nick O'Malley togs ombord för bandets amerikanska shower, medan en trött Nicholson stannade hemma. Nicholson meddelade sedan sin officiella avgång när bandet återvände hem i juni 2006, och O'Malley blev kvar med Arctic Monkeys som permanent medlem. Den hösten fick killarna 2006 års Mercury-pris och donerade de medföljande pengarna till en hemlig välgörenhetsorganisation. Ytterligare utmärkelser inkluderade Best British Breakthrough Act vid Brit Awards och Best New Band vid NME Awards. NME gjorde också ett djärvt påstående genom att betrakta bandets debut som ett av de fem bästa brittiska albumen som någonsin släppts.
Släppt i april 2007, Favorite Worst Nightmare uppdaterade Arctic Monkeys ljud med högre instrument och snabbare tempo. Bandkamraterna hade spelat in andra albumet snabbt och ville återvända till vägen så snart som möjligt, och den snabba vändningen mellan skivorna bidrog till att upprätthålla bandets popularitet hemma. Favorite Worst Nightmare sålde 85 000 exemplar under sin första släppdag, och alla 12 låtar kom in på de 200 bästa av de brittiska singellistorna. När Alex Turner kort vände sin uppmärksamhet mot ett sidoprojekt, Last Shadow Puppets, fick Arctic Monkeys ytterligare en Mercury Prize-nominering och tog hem två titlar vid 2008 års Brit Awards. Inspelningssessioner för ett tredje album började i början av 2008 och varade under hela året, med producenterna James Ford (som tidigare arbetat med Turner på Last Shadow Puppets album) och Josh Homme (frontman i Queens of the Stone Age) som tillförde lite nyfunna krafter till bandets sound. Samtidigt släppte Arctic Monkeys ett konsertalbum med titeln At the Apollo -- med tillhörande videofilmer tagna på 35 mm film -- innan de avtäckte Humbug i augusti 2009.
Humbug blev platina i Storbritannien men misslyckades med att producera en topp tio-hit, med "Crying Lightning" som toppade som nummer 12 och "Cornerstone" som toppade på 94. Bandet gick ut på vägen den februari och startade en turné med flera etapper som körde under resten av året. Efter att ha spelat ytterligare en handfull shower i början av 2010, tog killarna en kort paus innan de träffades igen med James Ford för deras fjärde album. Sessionerna började den hösten, och resultatet Suck It and See anlände våren 2011. Samtidigt skrev Turner också musik till en Richard Ayoade-film, Submarine, vars soundtrack fungerade som frontmannens första solosläpp.
Andrew Leahey
AllMusic.com
Läs mer Populära album av denna artist
